Ett mindre deppigt inlägg :-)Jo, jag har faktiskt börjat känna mig lite säkrare när det gäller gymnasium nu. Värmdö ska jag söka till. Sam inriktning Beteende är helt säker, men jag kanske söker typ Sam/sam eller Sam/Kultur också.Sen är det Viktor Rydberg också. Det verkar skitabra! Jag ska söka Estetiska/Teater där. Om jag inte kommer in så gör det inget, för då är jag inte tillräckligt bra på teater, och då är det ändå ingen idé.Sen så ska jag nog söka till Solna (sam/film) fast ganska långt ner på listan och L'Estradska förstås. På L'Estradska ska jag nog gå Sam/Kultur eller Sam/Språk. Fast jag måste kolla upp mera först. Kanske fråga lite elever, (fast fett pinsam egentligen!).Sen ska jag ju på fler Öppna Hus i vår, så då kommer jag kanske på något mer. Nacka kommer jag nog också söka till, fast än så länge så skulle jag nog sätta det långt ner på listan eftersom jag inte vet så mycket om det.Nu får jag väl fortsätta deppa. Kanske skriver jag en dikt eller en deprimerad liten text senare. Puss puss

Jag tror inte på kärleken. Jag tänker inte ge efter för den!Kärlek är svaghet, och svaghet är sorg.Kärlek är hatKärlek finns INTEOch ändå känner jag något. Någonting när han ser på mig. Jag vill inte vara kär. Jag vill växa upp och vara självständig. Jag vill inte hålla på som alla lågstadiebarn och låtsas att jag känner något vackert. Skönhet finns inte. Lycka finns inte. Det finns bara hat.Honom hatar jag på ett speciellt sätt. För att Gud gjorde honom så vacker. Mig själv hatar jag mest av allt. För att jag aldrig lyckas vara som jag vill vara. Nej, jag ändar mig nog. Jag hatar Gud mest. För att han inte gjorde världen vacker.Gud måste ha haft en dålig dag när han skapade våran planet. Ungefär som jag hade idag. Sen gick han vidare och gjorde ett seriöst arbete några hundra ljusår härifrån. På den planeten finns det lycka och frihet och rättvisa och alla möjliga vackra saker som vi inte ens kan föreställa oss.Kommentera inte att jag skriver så deprimerat. Det är bara för att jag är smart. Låtsas inte att ni vet bättre. Låtsas inte att världen är vacker. För om man tänker logiskt och tänker smart, då är världen bara ful. Fast jag är fulast, för jag kan inte vara jag och jag kan inte vara någon annan heller.Jag önskar jag var lite korkad. Lite nöjd och glad. Då skulle jag leva ordentligt och vara glad nästan jämt. Men jag tycker inte om att vara glad. Lycka är falskhet. När jag är glad är jag inte jag. Jag har ingen kontroll då. Jag vet inte vad jag tänker eller känner. När jag tänker logiskt och hänger med i mitt liv, då är jag sorgsen.Men tyck inte att jag skriver en ledsen blogg. Jag är ingen ledsen människa. Jo, det är jag visst. Men det är inte dåligt. Jag mår bra av att vara ledsen. Jag mår illa av att vara glad. Det var aldrig meningen att jag skulle vara glad.Den bästa känslan, det är när jag går från tåget klockan halv fyra på kvällen. Det är December, men det är mörkt ute. Regnet stänker i vattenpölarna. Allt är lilablått och svart. Mörka färgtoner.Jag älskar mörka toner. Deprimerande musik och sorgsna färger. Tunga ord och gråtande människor. Ensamhet, stillhet och sorg.Jag gråter. Jag gråter för att allting är så vackert, och för att jag älskar den här platsen. Vägen som är dyngsur och tom. De stora husen där allt är mörkt och tyst med adventsstjärnor i fönstren. Ljusslingorna som hänger i träd och på pelare i trädgårdarna. Svenskar är så smakfulla. Ytan är perfekt. Vacker. Inte för mycket, inte för lite. I Saltsjö-Duvnäs överdriver man inte. Smakfullt. Lagom. Perfekt.Men vissa saker kan man inte köpa. Man kan inte muta regnet att falla någon annanstans. Man kan inte köpa den snön som inte verkar vilja komma i år.När jag går här är jag tom. Det gör ont i magen av saknad. Jag tänker på honom. Jag ser honom framför mig. Men jag längtar inte därifrån, och när jag tänker efter vill jag inte ha honom där heller. Jag vill fortsätta gå genom regnet i all oändlighet. Jag vill titta ut över viken och se ljusen från byggnaderna på andra sidan. Jag vill gråta och låta tårarna rina utför kinderna tillsammans med regndropparna. Jag vill gå och gå och gå. Jag vill inte komma hem till värmen. Jag vill inte le igen. Jag vill aldrig skratta mer. Jag vill inte hata världen. Jag vill bara gå. Vad spelar livet för roll. Jag vill gråta. Jag vill plågas. Jag vill ha ett mål. Jag vill önska att smärtan ska försvinna. Göra vad som helst för att slippa den.Men jag har aldrig haft någon smärta. Jag känner aldrig någonting. Jag känner inte lycka, för jag fick aldrig känna sorg. Nu blir världen suddig i konturerna.Jag känner bara hur regnet rinner ner över pannan och kinderna. Tårarna är inte äkta. Vad har jag att gråta för?

Ja, nu är jag som sagt tillbaka från Värmdö. Det verkade faktiskt bra, men jag var så jävla hungrig när jag var där. Så jag kunde inte riktigt koncentrera mig. Jag är konstig jag.Jag får massa komenatrer om att min blogg är så sorgsen. Jag får väl ta och försöka pigga upp den lite då då. Problemet är bara att jag skriver mycket bättre när jag är ledsen. Så jag får riskera att det blir väldigt dåligt. Men lite chanser får man väl ta här i livet.Jag kommer antagligen inte hålla det där löftet om att göra min blogg lite gladare, men jag kan ju försöka.Nu ska jag sova...

Måndagar är svåra. Men jag ska skriva ett brev till Kim nu, så jag ska inte lägga upp alla mina tankar här idag.Strax ska jag sticka på Öppet Hus på Värmdö Gymnasium. Det kan bli lite intressant, men helst skulle jag bara vilja ligga hemma och deppa över mitt liv som bara går åt helvete.Jag ville svara på Elins kommentar också. Ja, visst skulle vi kunna gå och dö nu. Det är det jag har försökt påstå, men alla säger att jag visst måste fortsätta leva. Deras motiveringar är lite olika, men jag tror inte på någon av dem. Jag lever för Alvas skull, och för att jag inte orkar ta livet av mig. Om jag hade tid att fundera igenom det hela ordentligt så skulle jag säkert vara död inom kort, men som tur är så har jag inte tid...Puss på dej Elin (och på alla andra också förresten)

Jag satt och såg någon dokumentär på TV. "Den deprimerade reportern" hette den. Den handlade om en reporter som jobbade med en dokumentär om deprission och sedan blev deprimerad själv. Så det var själva reportern som det handlade om.Jag blir galen av att tänka på depressioner och psykiska grejer över huvud taget. Det är som om hjärnan slår knut på sig själv. Egentligen tror jag att alla är lite psykiskt sjuka. Jag menar eftersom alla människor är unika så kan det ju inte finnas något normalt. Då kan man ju inte säga att något har en sjukdom om den bryter mönstret.Det vi kallar psykisk sjukdom är folk som tänker för bra och för mycket. Nu har jag lust att väcka lite reaktioner så jag skriver att de människor som aldrig haft självmordstankar är lite korkade. Korkade människor ifrågasätter inte. De undrar aldrig över meningen med livet, och om de gör det så låter de sig övertygas av dumma bortförklaringar som kärlek, framgång eller lycka. Lycka finns inte, inte äkta kärlek heller. Framgång finns i och för sig, men tror man helt seriöst att det är meningen med livet, då är man inte bara lite korkad.Fast vad vet jag. Kanske är jag bara för korkad för att fatta alla undertydda meningar. För dum för att kunna läsa mellan raderna. Jag vet inte hur det är att leva med självförtroende. Jag kan bara se min egen sanning, och allt som inte passar in i den bortförklarar jag som korkat.Sanningen, meningen och lyckan. Jag önskar att jag kunde sluta tänka och börja leva. Men det går bara inte. Jag sjunker in i mina jävla tankar tillslut i alla fall.Bekräftelse är kanske meningen med mitt liv. Att få folk att älska mig. Det verkar så omöjligt, men det är ett mål. Och jag tror faktiskt att det är vad som är viktigt för mig. Jag kan inte tro på mig själv om ingen annan gör det.Just nu hatar jag en speciell person, och om det skulle visa sig att jag inte alls hatar honom. Då ska jag bita Elin i stortån.En sång om guld och glittrande vattenBlommor, solsken och harmoniEn sång om varm lycka i sommarnattenDen klagande saknadens melodiVilken sjuk dikt :-P. Den var ganska bra först, men sen försökte jag få den att rimma. hehehe

Jag har fortfarande inte rört mig från datorn. Suck och stön. Och om typ 16 timmar så kommer jag vara påväg till skolan. SUCK OCH STÖN.Jag har snackat med en kille jag träffa i somras på msn och typ överfallit honom med mina deprimerade tankar. Han försöker övertyga mig om att det finns folk som älskar mig, men jag tror honom inte. I och för sig så älskar min familj mig, men det räcker inte riktigt. Man kan inte prata om allt med sin familj. Dessutom har de sina egna liv. Inte för att de inte ställer upp för mig, men de kan ju inte offra hela livet åt att försöka göra mig lycklig.Jag tycker så synd om dem ibland, de försöker verkligen. Fast jag kan inte hjälpa att jag inte blir lycklig av det. Ibland försöker jag låtsas bli glad i alla fall, så att de ska känna sig lite nöjda. Men jag är inte så bra på det. Jag är egentligen ganska självisk, och ofta förväntar jag mig liksom att de ska ge upp allt annat för att få mig glad.Jag önskar verkligen att det fanns något att leva för. Något kul eller något vackert. Men det finns ingenting vackert i världen. Männskligheten har förstört allting och nu finns det bara maktbegär kvar. Eller skit samma, jag orkar inte analysera samhället just nu. Vill bara sova.Fast jag lovar att jag ändå inte kommer kunna somna ikväll.

Jag har precis listat ut att jag inte är världens bästa barnvakt. Det gick rent ut sagt åt helvete.Jag skulle gå till lekparken med ettåringen och hennes tioåriga storasyster. Tack och lov att jag hade tioåringen med mig asså!På vägen dit gick det bra, och i början när vi lekte där. Men sen blev lilla tjejen lessen, och då blev allt fel. Hon ville inte åka vagnen, så hon fick gå och hålla sin syster i handen hela vägen hem. På slutet blev hon trött, och då var tioåringen tvungen att bära henne resten av vägen, för hon ville inte komma i närheten av mig eller vagnen. Jag känner mig så hemsk!!Ingen självförtroendekick precis. Men jag är hemma nu i alla fall. Jag orkar inte bry mig. Jag är bara så trött i huvudet.Jag känner mig ännu fulare än vanligt. För stor och klumpig och dålig för att finnas. Nu kommer jag inte orka städa mitt rum eller plugga spanskan eller hjälpa mamma och Alva med julpyntet. Bara sitta och deppa.Det här var var verkligen inget positivt inlägg. Men jag har inte så mycket att vara lycklig över faktiskt. Vill att någon ska krama mig. Men det funkar inte, för jag hatar alla falska människor som ändå inte gillar mig för den jag är.Nej, jag ska nog försöka göra något i alla fall. Kanske städa lite. Först ska jag titta på TV.

Imorse sov jag till klockan 11.00 Inte alls bra. Jag kommer inte kunna vakna imorgon, och ännu mindre gå upp! Jag borde verkligen försöka gå upp tidigare påå helgerna, men det är så skönt att sova ut. Och inatt hade världens underbaraste dröm.En dröm om sommarOm vackra människorOm allting som jag brukade tro påOm allting som inte finns i världen längreGodhet, ömhet och lyckaJag ville verkligen inte vakna. Jag ville sova tills jag dog, eller tills det blev sommar och min dröm blev verklighet. Men jag vaknade ändå. Tyvärr. Och nu sitter jag här och deppar medans mamma och Alva håller på och spritsa pepparkakor och julpynta. Jag har till och med slutat tycka det ska bli skönt med jul. Jag har liksom bara tappat all glädje.Känner mig dålig och ful och värdelös i största allmänhet. Nu ska jag gå och vara barnvakt åt min granne. Undrar hur det går...