Harald påpekade häromdagen att jag inte hade skrivit på min blogg på ett tag

Det stämde ju

Jag vet inte vad jag ska skriva om riktigt, men jag känner att det behövs.

Allt är annorlunda

<>ALLT

Jag är annorlunda

Fast vissa mönster i mitt tänkande är precis likadana

Jag vill inte känna några band till mitt gamla jag

Å andra sidan vet jag inte om jag vill vara mitt nya jag heller

På något sätt längtar jag tillbaka ändå

Jag orkar inte vara såhär

Det är så jävla tungt när allting är precis som man vill ha det

Jag har just nu väldigt svårt med motivationen

Det verkar vara något fel på mig, för nu är allting verkligen bra

Ytligt bra

Jag skulle inte kunna önska mig något mer, men jag klarar inte att leva i det här

Jag börjar misstro min buppare också, för det känns inte som jag mår bättre av vad hon säger

Det enda jag vet, eller i alla fall tror att jag vet, är att alla mina mål är borta nu, och jag vet inte vad jag ska vilja med mitt liv.

Jag såg en morot idag.

Orka vrede

Jag sa hej till henne

hon sa hej tillbaka

det är nog meningen att människor ska hjälpa varandra

Om folk bara kunde låta bli att barikadera sig och slänga kokande gegga på alla som kommer i närheten

Jag tror att det är det enda rätta.

Usch, jag vet verkligen ingenting nu. Jag pallar inte prata med tanten på BUP, för det ger mig inget. Det är otrevligt och opersonligt och hemskt.

Jag mår dåligt av bara tanken.

Den enda lyckan hon någonsin har fått mig att känna är materialistisk lycka, och den är så skör och kortvarig. Ärligt talat tror jag att den tar död på sig själv. 

När jag tänker efter har jag nog aldrig kännt något annat än materialistisk lycka. Att vara påväg mot något bättre. Att hoppas på framtiden. Att tänka på något vackert. Typ så.

Jag vet inte vad det finns för annat att vara lycklig över.

Alltså lycka, inte lust.

Jag måste läsa klart Dalai Lama. Han sa något om lycka och inte lust. När jag läste första gången så blev jag sur på det mesta. Men nu efter hand börjar det gå upp för mig att det verkligen stämmer.

Det ända jag är riktigt rädd för att inse är att alla andra har haft rätt hela tiden. Att min tid av sökande bara har varit bortkastad. Det kommer ta hårt. Fast än så länge kan jag ju hoppas att det inte är sant.

Jag vet inte hur jag tänker. Inte hur jag känner.

Jag har inegn förmåga att känna efter. På den punkten är BUP-tanten väldigt bestämd. Jag tycker det är lite jobbigt. Jag skulle gärna höra att det fanns hopp och att jag var en inteligent varelse. Istället suckar hon bara åt hur jag inte kan tänka.

Jag fattar inte!

Gode Gud om jag bara kunde få känna mig lugn!

Jag hoppas att det kommer. Jag hoppas att jag är påväg åt det hållet. In i något nytt. Helst någon annan lycka än den materialistiska.

<>"No woman no cry"

<>Vi sjöng den på musiken.

<>Och så spelade vi

<>"There's a riot going on up in cell-block number nine"

<> 

Svenskaläraren var impad av att jag gillade Majakovskij.

Fast inte så impad.

Jag vill inte kämpa för att finnas.

Jag är så trött.